Ensam när du går

(You're Gonna Make Me Lonesome When You Go – 8. Dylan)

Jag har stått med öppen dörr
Jag har släppt in kärleken förr
Men aldrig så snabbt eller direkt
Mörkrets tid är alltid lång
Men efter mörker soluppgång
Jag kommer bli så ensam när du går

Vita moln högt i det blå
Säg mig varför är det så
Den kärlek jag har mött har varit sné
Nu är den precis perfekt
Mitt i prick, så direkt
Jag kommer bli så ensam när du går

Blåsippor och klöverblom
Din närhet är min rikedom
Med dig så kan jag gråta som ett barn
Jag hade glömt hur skönt det var
Kärleken den är bra rar
Jag kommer bli så ensam när du går

Dikeskanten full av blommor
Fåglar sjunger för varann
Jag har fjärilar i magen
Stanna här hos mig idag
Klocka sluta gå

Man blir kär man blir ihop
Sen gräver man på varsin grop
Ungefär som Verlaine och Rimbaud
Men ingenting är jämförbart
Utom en sak, det är helt klart
Jag kommer bli så ensam när du går

Du kanske undrar hur jag tänker
Som inte hänger på när du drar
Du får mig själv att undra varför
Jag kommer kanske undra i alla mina dar

Jag söker dig i Mariekäll, i Mälarhöjden, i Fredhäll
Ganska hopplöst men ändå
Vi ses igen i himmelen, bland skogens träd, i tystnaden
Jag kommer bli så ensam när du går